Igår var det en tråkig dag. Andreas mormor gick bort. Det hela hände väldigt plötsligt,men hon var omgiven av några av sina barn.
När jag och Andreas träffades fick vi veta att min mormor och hans mormor kände varann. Hallå liksom, liten stad eller vad?
För ca 50 år sedan valde båda damerna att åka till ett hälsohem för trötta mödrar, och vi fick berättat för oss hur dom satt i bussen hem och skämtade, och besökte Systemet när dom var framme hehe.
Min kära mormor lever, men ändå inte. Hon har sen ca 11-12 år tillbaka demens, så den mormor jag känner har inte funnits där. Det hela började med att hon glömt bort var plånboken låg, hon gömde sina smycken för folk kom ju och snodde dem om nätterna. Så hon hamnde på ett boende. Sen eskalerade det till att hon ringde oss minst 20ggr/ dag varje dag.
Sen några år tillbaka är hon på den plats som jag antar blir den sista. Min annars så starka och bastanta mormor är nu nästan bara skinn och ben. Ett besök kan hon vara väldigt tyst och inåt för att nästa gång vara våldsam. Men jag vet att detta inte är mormor. Hon kan inte rå för detta.
Min morfar & farmor dog då jag var liten så tyvärr har jag inte så många minnen av dem.
Men min farfars död 2003 tog väldigt hårt på mig. En man som till sinnet var helt med men som drabbats av lungcancer. Att se honom tyna bort på 1 år var oerhört påfrestande. Jag hade blivit sjuk och att då vara med om detta kunde jag inte ana.
Min farfar var ju 83 år, han skulle ju dö av ålderdom och inte av cancer!
Så nu får jag uppleva myntets båda sidor, frisk men dement och sjuk men klar.
Jag försöker väl förbereda mig inför vad som komma skall i framtiden. Nu vet jag att det bästa vore att mormor fick frid att få vara den hon egentligen är. Nu lever hon inget liv som är värt att leva. Sorgen efter henne kommer vara minst lika stor,men nu kommer jag kanske kunna se det hela med helt andra ögon eftersom hon sakta redan börjat tagits ifrån oss.
När jag tog studenten var min farfar illa däran, men han höll ut, så efter frisörbesöket åkte vi upp på sjukhuset och visade då upp mig,påklädd och klar. Han var så stolt, och jag var så stolt. Efter besöket åkte vi till mormor och hon frågade då min mor vem jag var. Det smärtade. Men jag vet att även hon skulle ha tyckt om det hela :)!
Ta hand om era nära och kära. En dag kan det vara försent!
Snart ärdet dags för frukost och sen bär det iväg till sjukhuset för att ta blodprov inför fredagens läkarbesök!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar