Jag har både bra och dåliga erfarenheter av sjukvården. Innan jag blev sjuk var jag kärnfrisk, tog mitt första blodprov när jag var 18 och hade bara varit på akuten en gång, då jag var 12 och hade brutit handen.
Men så blev jag sjuk, och en dag fick jag plötsligt ont i höger knäskål. Smärtan blev bara värre och värre och tillslut kunde jag inte stödja mig på benet. Så jag och mamma åkte till vårdcentralen som ligger bredvid akuten.
Jag åkte dit ett par gånger, den ena gången träffade jag en kvinnlig läkare som sa åt mig att ta alvedon. Öh, hallå, jag betalar inte 300 kronor för att höra det. Den andra gången, den gången det blivit värre, fick jag träffa en manlig. Vi kom fram till att han skulle skicka en remiss till reumaten, och att jag skulle vänta tills dom hörde av sig.
Dagarna blev till en vecka och när det hade gått 2 veckor och smärtan blivit outhärdlig, fick jag nog och mamma ringde upp till avdelningen för att se om dom fått min remiss.
Deras svar "Nej hennes remiss finns inte här". Så mamma (och jag såklart) blev skogstokig och ringde då upp läkaren på vårdcentralen för att höra vad som hände.
Till svar fick vi;
"Jag visste att Reumaten inte kan ta emot er förrän augusti någon gång, så därför har jag inte skickat den". WTF? är det ett svar som en läkare ska ge. Ska inte dom göra allt för sina patienter? Med det svaret fanns det inget annat att göra än att skita i vårdcentralen och gå direkt till Akuten. Pappa hade under den här tiden brytit ett revben och var sjukskriven, så han följde med mig.
Pappa sa på en gång "vi åker inte hem förrän Camilla blivit utredd". Det verkade som om att dom inte riktigt tog mig på allvar. Jag hade ju bara "lite ont". Det gjorde det inte bättre av att jag fick en dansk stafettläkare.
Språkförståelsen var inte den bästa när man låg på britsen och vred sig av smärta.När mitt högra ben skulle röntgas hade läkaren skrivit vänster, och jag fick förklara för sjuksköterskan som förberedde mig att det var fel ben.
Efer några timmar kom dom tillbaka med blodprovssvaren, och nu fick jag veta att jag inte inbillade mig. Jag hade en hög förhöjd sänka, så nu ville dom diskutera vilket sjukhus jag skulle vara dagpatient på, ett sjukhus som låg 11 mil eller 17 mil därifrån.
Ganska sjukt att man inte fick plats på avdelningen som låg några våningar upp.
När jag varit som sjukast har jag även varit som svagast och inte kunnat stå upp för mig själv när en läkare enligt mig varit orättvis, och hade det inte varit för Andreas stöd (och familjens såklart) hade jag nog inte haft en bra syn på sjukvården, som jag tillslut fick.
När man har en oklar sjukdom med generella symtom hamnar man någonstans mittemellan och det är först när man får en diagnos som det klarnar. Överallt läser man om folk som skickats hem med en bruten arm utan vård, cancerdiagnoser som missats, svininfluensa som ignorerats och annan slarv.
Måste man vara rent ut sagt elak för att orka fightas för sina rättigheter? Man måste ha orken att vara bestämd,man måste helt enkelt vara "frisk" när man är sjuk så man får den vård man behöver. Har en kompis som är sjuk och hon har nu hamnat där emellan, där ingen vet vad som är fel och hon blir inte tagen på allvar. Och jag hoppas att det inte tar 7 år för henne att få en diagnos som det gjorde för mig.
Men nu, nu har jag världens bästa läkare, någon som lyssnar, förstår och är helt underbar. Så nu är jag äntligen i trygga händer!
