Oktober 2008 del 2

Fortsättning från 12 okt.......

Äntligen fick jag komma hem. 5 dagar på sjukhuset utan resultat fick mig bara att må sämre. Det första jag gör när vi stiger in i lägenheten är att lägga mig i soffan. Gubben gör iordning lite godsaker så att jag får i mig något.

Nu var det torsdagkväll och mamma & pappa ska komma upp på lördagen för att pyssla om mig.

Men på lördagsmorgonen vaknar jag av att jag har jätteont i benen, stiger upp ur sängen och måste stödja mig mot väggen när jag ska gå.

Helgen går och värken stannar kvar. På måndagsmorgonen försöker jag att ringa min läkare, men det finns inga telefontider.Nu har jag även varit liggandes i 25 dagar. Smärtan förvärras och nu måste gubben bära mig till och från toaletten. Förudmjukande,jag vet. När jag själv försökte gå 5 steg fick jag staffas för det, i 10 minuters ren och skär pulserande smärta.

Gubben överraskar mig med den nyaste Sex & the city filmen. Vilken räddare i nöden.

Att sitta vid datorn en längre stund kunde jag glömma, för att sitta upp fungerade inte heller. Så gubben fick starta upp de sidor jag ville kika på så att jag snabbt kunde kolla.

Vi firade även 8 år under den här perioden, men kunde inte fira av förklarliga skäl.

Jag kan nästan gå nu...!

Ringer dagen därpå och mitt meddelande ska lämnas till läkaren. Nu börjar helgen närma sig och jag har fortfarande inte hört av honom.

Eftersom smärtan är likadan efter helgens slut har jag fått nog och ringer till mottagningen där min läkare sitter, men nu får jag veta att han är ledig hela veckan och återkommer inte förrän i början på nästa. Är det här ett skämt eller, tänker jag.

Så vi beslutar oss för att åka in på akuten på en gång. Nu var det en bättre tid trodde vi. Men när vi kommer dit får jag ligga på en säng i väntrummet i 4 timmar innan jag får komma in till undersökningsrummet. Eftersom dom inte visste vad som var felet sist jag var inlagd plus att jag nu åt antibiotika så kunde dom inte ge mig något. Så 7 timmar på akuten med 2 alvedon i fickan och ett stick i arm/ finger fick vi åka hem igen. Sänkan var nu också på 100 med ett järnvärde på 92.

Läkarstudenten ville att jag skulle läggas in i väntan på att min läkare skulle komma tillbaka, men 7 dagar på sjukhuset är inget jag rekomenderar.

Vanlig syn under 6 veckor med gubbens kläder :)

Efter några dagar ringer min läkare, och eftersom han är mag/tarmläkare ville han remittera mig till reumatologen, eftersom det här inte var hans område. Samtidigt fick jag veta att jag kunde börja praktiken när jag ville. Men fick 1 veckas uppskov innan dom kunde bli tvungen att söka en ny praktikant.

Jag fick låna ett par kryckor av ett par grannar och nu kunde jag börja röra mig utan Andreas hjälp, men ack vad det gick sakta. Men jag var inte lika beroende av honom längre. Vågen visade att jag gått ner 2 kilo sen sjukhusvistelsen, men det var ju inte så konstigt med bristande matlust och stillasittande liv.

Får hem ett brev från sjukhuset. Remissen har kommit och får en tid till 11 december. 3 veckor kvar till den dagen, och smärtan var nu på tillbakagång. Än en gång ett skämt.

Dagen D kommer och när jag sitter i läkarens undersökningsrum säger jag "nu är smärtan borta men det ömmar fortfarande" så den akuta hjälpen för det här är inte längre nödvändig, men så tar hon mitt blodtryck i båda armarna och det tar sån tid.

Vad är det nu då?

fortsättning följer.....