Diagnos: Inte längre okänd

Fortsättning från 14/10...

Läkaren tar väldigt lång tid på sig för att ta mitt blodtryck, och man hör henne mumla något. Sen säger hon;

-"jag vill skicka dig på ultraljud, jag har mina misstankar men vill kolla så att det stämmer".

Efter någon dag ringer min läkare från Medicin upp för att höra hur läkarbesöket hade gått. Jag förklarar det hon vill göra, men han replikerar med att

- "Jag vill att du ska göra ett benmärgsprov, för vi kommer ingen vart, då vi inte hittar något"

Hell noooo, blev min reaktion, men han var ihärdig och sa att jag faktiskt var tvungen. Men han skulle ringa och höra om jag kunde få vara nedsövd, så jag slapp oroa mig. En stund senare ringer han upp för att meddela att det inte skulle gå.

Efter vi lagt på var jag näst intill hysterisk. Tack, så oerhört mycket för

att du förstörde julhelgen för mig. Mycket passande samtal! Läkaren på reumatologen ringer upp och jag förklarar för henne att jag verkligen inte orkar med det som komma skall. Hon lugnar mig med det orden

-"Vi tar det lätta undersökningarna först,och sen kan vi se, okej?"

Jul och nyår passerar och jag får en remiss för ultraljud i början på februari, men först ska jag träffa läkaren på medicin. Den här gången är mamma upp och hälsar på så hon får följa med. Blodprovet visar att jag fortfarande har blodbrist och de andra värdena är lite knasiga. Läkaren ska ta blodtryck och även han har bekymmer med att få en siffra.

Snart är det dags för ultraljud och jag hoppas in i det sista att det ska visa något(som Reum Läkaren antydde att det skulle) så att jag slapp göra benmärgsprovet.

Självklart får jag en jättetidig tid och nerverna är på helspänn. Inte för själva undersökningen,men för allt annat.

Kvinnan som undersöker mig börjar med höger halskärl och där går det snabbt. Över till vänster sida och 30 minuter passerar, försöker kika dit mot monitorn så ofta tillfälle ges,men man förstår ju inte så mycket av del hela.

Sen får jag torka av mig i väntan på att läkaren ska komma in för att godkänna undersökningen. In kommer en äldre man, med lustiga glasögon.

-"Mm...aah..just det..Brachialis.....aortan....ingen stenos...mm...kan jag få se där..just det...."

Jahaja,whats up? Talk to me...Han vänder sig mot mig och säger;

-"Du har en förträngning i ditt blodkärl, en sjukdom som heter Takayasus Arterit"

-"Takayasus,vadå?"

"Det är en väldigt ovanlig sjukdom och du är vårt andra fall, vi hör av oss till din läkare så får ni diskutera medicinering, för det antar jag kommer att starta direkt"

Nu börjar tårar att falla från min kind och läkaren frågar mig om det är okej. Jag kan nästan säga att det faktiskt var glädjetårar. Efter 6½ år har jag äntligen fått svar, och det bästa är att jag slipper göra benmärgsprovet.

Äntligen!