oktober 2008 del 1

Nu är det ganska precis ett år sedan jag blev inlagd på sjukhuset,och det som sen skulle bli ledtråden till varför jag mådde som jag gjode.

Efter att ha haft feber i en vecka beslöt jag mig för att åka in. Vid tidigare tillfällen hade jag väntat längre men den här gången orkade jag inte. Självklart valde jag fel dag att åka in, en lördag, men det var tvunget. När vi åkte in hade jag "bara" 38,5 graders feber, som hade pendlat upp och ner under veckan.

Först tyckte receptionisten att jag skulle åka hem några timmar och vänta för att sen komma tillbaka, men när jag sa att jag tillhörde Medicin fick jag genast veta att jag skulle stanna kvar. Det tog inte lång tid innan jag blev visad till ett rum. Där fick jag vänta ytterligare 2 timmar innan en läkare kom för att undersöka mig.

Under dessa 2 timmar hade febern ökat till 40 grader, och dom beslöt att genast lägga in mig. Uppe på avdelningen fick jag ett eget rum, tack och lov. Efter någon natt vaknar jag av att fönstret är öppet och slår mot karmen, det var storm ute, så febern kom tillbaka.

Kapselendoskopi

Efter 3 dagar fick jag veta att jag skulle byta rum för det kom in någon som var mer akut, hamnade då med 2 äldre kvinnor i 50 årsåldern. Dom hade båda två Chrons sjukdom, båda med påse på magen och hade lärt känna varann för en massa år sedan.

Där låg vi, 2 st som svettades som grisar pga sin sjukdom och jag som frös som en galning pga febern. Dom ville ha fönstret öppet så jag fick sova med 2 täcken, en filt och min vinterjacka över mig för att kunna klara av natten.

Under de här dagarna tog dom 21 stick varav 11 var lyckade blodprov, så nu var jag måttligt less. Dom provade för allt och dom blev så frustrerade att dom tom testade för HIV, eftersom inget gav utslag.

Näst sista dagen fick jag iaf veta att jag skulle göra en kapselendoskopi

http://sydsvenskan.se/vetenskap/halsa/article66823/Pillerkameran-avslojar-allt.html

Nu skulle jag vara fastande för att sen dricka Laxabon,vilket inte var någon höjdare.

228:e i länet

På morgonen fick jag förbereda mig innan läkaren skulle komma, och snäll som gubben är fick jag låna hans tröja :p

En läkare kom sen in för att ta på mig den här "mojängen", fästa elektroder från kroppen till datorn och sen skulle jag få svälja pillerkameran. Till höger på bilden satt kameran som registrerade allt som kameran såg, och längre bak till vänster satt batteriet som jag skulle hålla koll på emellanåt.

Undersökningen skulle ta 8 timmar (batteriets livslängd) men mitt slutade inte blinka förrän det hade gått 8 h 40 minuter. Under den tiden satt jag på sjukhusbibliotekets dator, spelade kort och läste. Men ack vad uttråkad man blev.

Febern hade fortfarande inte gett med sig så man kände sig inte direkt fräsch.

Det ser inte så jobbigt ut, men det var det, för utrustningen var tung och den satt så konstigt att ryggen värkte redan efter 20 minuter. Sen fick jag heller inte ligga ner på minst 1 timme så att kameran inte skulle stötas uppåt.

Kvinnorna jag delade rum med gjorde det hela lite lättare med deras skämtsamma attityd. En av kvinnorna berättade för mig att även hon hade gjort kapselendoskopin och att hon var 2a i länet,medan jag blev den 228:e.

Något som fick mig att skratta mitt i alltihopa var att kvinnan sa:

-"Nu Camilla, kan vi inte åka till flygplatsen", jag med bältet och hon med två inopererade klaffar som lät.

När undersökningen var klar bad jag dom om att få bli utskriven, för att ta alvedon kunde jag ju lika gärna göra hemma, sova i egen säng, äta bättre mat(trots bristen på matlust), och se på vilket program jag ville.

Läkaren var oerhört skeptisk till den idén, men gick tillsut med på att ge mig en dos antibiotika innan jag skrevs ut......

Fortsättning följer.....