Fick ringa på ringklockan och blev då mött av en barnmorska, som visade oss in till ett av rummen. Vi fick infektionsrummet. Sängen var allt annat än skön, men det var bara att härda ut.
Jag fick ta på mig den fina sjukhusskjortan och lägga mig i sängen och få en nål satt i handen och sedan fick jag ha CTG kurvan på i 20 minuter. Hörde barnmorskorna prata om en tjej som skulle komma in. Läste på Instagram att en bekant var på väg in för koll så jag förstod att de var henne de pratade om, så jag satt och smsade med henne en stund.
Alldeles i slutet kom en sammandragning. Siffran som här är 3 var på 50 och det var lite obehagligt när bandet spände samtidigt. En Ultraljudsmaskin togs in på rummet. Sara som nu var där hörde att dom pratade om patient i rum H (vilket var jag) så vi hade koll på varann :p
Ultraljudet bekräftade även idag att bebisens huvud låg under mitt vänstra bröst, så nu skulle jag få bricanyl intravenöst. Som kunde ge hjärtklappning.
Jag började då fokusera på andningen och nån minut senare kändes det som om att hjärtat var i halsen, så det blev till att blunda och stänga ute de andra för att fokusera. Pulsen var uppe i 120 så de väntade tills jag gav dem klartecken att börja...
Hjärtat rusade fortfarande men det var bara att bita ihop, andas och go with the flow när dom började böka runt. Det enda jag försökte tänk på var "andas andas andas" och tittade inte upp en enda gång under försöken.
Det gjorde mest ont under bröstet (när dom försökte få huvudet att röra på sig) och lagom ont av att de bökade nere vid "utgången".
Samtidigt som två st höll på med magen hade en 3e ultraljudsmaskinen igång för att ha koll på om barnet blev stressad, men den höll sig lugn hela tiden.
Ett exemplariskt barn som skötte sig fint under försöken men trots att vi provade 3 gånger var den lönnlöst. Bebisens rumpa låg för långt ner i mitt bäcken, så kejsarsnitt blev nu bestämt.
Jag fick nu ligga med CTG i 30 minuter och varva ner (pulsen låg på 110-120 hela tiden men bebis hjärtljud var perfekt). Totalt var dom 5 st i rummet och alla verkade himla trevliga. Jag hoppas att man får träffa dem igen på dagen D även fast själva förlossningen inte blir så som jag hoppats på.
När det var klart fick jag se bebisen igen på UL maskinen för jag hade varit så duktig och därefter togs droppnålen i handen bort. På med min tröjja, plocka ihop våra saker och sen fick vi gå till deras dagsal och äta frukost. Mitt i alltihopa kom läkaren tillbaka och nu hade hon datumet skrivet på ett papper som hon gav till oss.
Vilket datum det blir håller vi hemligt. Några får veta i förväg och för resterande får det bli en överraskning!!
Sen jag kom hem vid 12 har jag bara vilat. Magen är öm, snoret rinner (förkylningen som aldrig ville bryta ut bröt ut häromdagen) och huvudet är tungt efter en natt med brist med sömn.
Är glad att jag gjorde detta, trots de dåliga oddsen med lite fostervatten, bebis som låg långt ner i bäckenet och att den aldrig legat med huvudet ner men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var ledsen. För de senaste månaderna har jag förberett mig för en vaginal förlossning och nu är fallet inte så!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar