Jag vill bara tacka min älskade man för det stöd han var under vändningsförsöket. Han stod vid min sida och strök min panna medan de bökade på på magen. När vi kom hem blev jag upppassad, och igår (när min förkylning nu blivit som värst) fick jag inte heller lyfta ett finger.
På eftermiddagen efter vändningsförsöket gjorde det inte lika ont, men senare på kvällen kom det som en blixt från klar himmel. En ström av smärta under brösten och jag började i princip gråta av smärtan. Så igår var det vila enligt Andreas.
Jag är fortfarande lite öm, och förkylningen håller ett hårt grepp, men idag ska jag se till att vara till hjälp här hemma. För sen väntar en period där han får dra det största strået igen.
Hemma gör väl jag det mesta (förutom att rengöra toan och laga mat) så det ska bli intressant och se om kläderna överlever tvätten och om han dammsuger lika väl som jag vill att det ska vara ;-)
Nåväl, det kommer vara petitesser den dag vi får hem vår lilla bebis!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar