Ja jag gav ju Glamourama en chans igår, som många andra. Och jag tvivlar starkt att det programmet kan vinna några priser. Möjligtvis som en rip-off av Sex & the city som en annan bloggare beskrev det hela. Ska man vara stolt över att man har 20 säckar med kläder som tog 100 tvätt timmar att tvätta? Inte glammigt what so ever!
En av tjejerna har jag alltid tyckt varit vacker(när man sett bilder på henne i hennes blogg), men när jag såg henne igår ändrade jag åsikt. Jeeesus, vad har hon gjort med sitt ansikte? Såg bedrövligt ut.
Ett program som fått pris och som sändes igår var Himlen kan vänta. Och som jag väntat på att få se vad som hände sen. Mycket sorg men ack så mycket glädje.
Alla dessa människor har berört en på ett djupare plan, men speciellt Frida, som fick diagnosen Hodgkins lymfom. Den cancerform man först trodde att jag hade fått. Henne kunde jag relatera till även fast jag hade turen att jag inte led av det.
Jag minns det som igår,när läkaren bekymrat sa att det fanns två alternativ till varför jag mådde som jag gjorde. Akuttiden jag fick till onkologen, alla människor som satt i väntrummet, dofterna, rädsla och förtvilan, men även hopp.
Den glädjen man kände när läkaren kunde ge ett svar, stenen som föll från hjärtat. En livslång sjukdom, men som ändå inte var farlig. Det var bara det, och jag hoppas innerligt att det också kommer ordna sig för dessa människor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar