Januari 2009
Det känns i magen när jag ser den här bilden. Här mådde jag oerhört dåligt. Tyckte inte att jag blivit så speciellt smal då, men det är ju rätt uppenbart nu.Tycker inte om det jag ser.Här hade jag tappat mycket i vikt, orken fanns inte, ansiktet är insjunket, framtiden är oviss, trött blick i ögonen, värk och oro.
September 2009
På 9 månader har jag fått svar, har inte haft feber sen i julas, kroppen har förändrats av medicinen,jag har fått bröst, kinder, hull på kroppen, matlust och en klarare blick.
Väntar nu på att få en remiss för ultraljud. Eller med en doppler som min läkare älskar att säga (tror nästan att det är hennes favoritord). Och nu väntar jag på att dom ska laga magnetröntgen-kameran, men den undersökningen får jag nog inte göra förrän efter årsskiftet.
Vill ju få besked om när jag kan börja anstränga mig igen.
Har även fått ilningar i vänster hand, så det måste jag fråga om nästa gång vi ska ska till läkaren. Vi säger jag för att gubben följer alltid med till läkaren, för han vill vara lika delaktig i det hela som jag är. Och vem är inte bättre stöd än den man älskar?
4 kommentarer:
Härligt att du börjar må bättre! :)
Elin: Ja nu är det iaf mer positiva saker än det är negativt och det är ju alltid nått :)
jag säger som elin, och du ser så mycket friskare och gladare ut! :) jättefin!! :)
Hanna: Jag måste faktiskt hålla med,för det är jag också, men fåfängan i mig säger att nu får det vara nog i viktuppgång hehe
Skicka en kommentar