Vikten

När jag fick besked om att jag skulle få börja med höga doser kortison fick jag panik. Jag hade ju både hört och läst om biverkningarna. Att vikten kunde skjuta i höjden och kinderna bli runda. Men vad hade man för val? Det tog dock några veckor, lagom till sommaren 2009 innan jag inte kände igen mig längre.

Ansiktsformen hade ändrats, finnar dök upp lite här och där, och brösten blev två storlekar större. Till hösten hade jag börjat få ont i ryggen. Min kropp var inte beredd på alla kilon som satt sig på kroppen, så när våren kom (när dosen kortison hade blivit mindre) tog jag tag i saken och gick ner några kilon.

Med en graviditet så visste jag om att vikten går ju uppåt av naturliga orsaker. Man äter mer, bebisens vikt, och vatten i kroppen. Man hade ju många gånger hört skräckhistorier om 30 kilos viktuppgång (hej onda rygg) så min plan var från början att max gå upp 10 kilo (man kan ju alltid försöka).

Sen kom illamåendet och höll ett hårt grepp. Jag gick ner ca 3 kilo men lagom till jul fick jag tillbaka matlusten, när jag vid nyår åkte på en dunderförkylning. Jag trodde att jag vid barnmorskebesöket åtminstone hade gått upp några kilon, men det var nu samma som inskrivningsvikten i oktober.

Sen träffade jag barnmorskan i början på februari men inte heller där hade vikten sprungit iväg. Nu är det snart 13 veckor kvar, så om jag hädanefter går upp 0.5 kilo i veckan så klarar jag 10 kilo gränsen och ryggen kommer inte att behöva lida. Men man kan ju ändå inte förutspå vad som kommer härnäst.

Naturligtvis bantar jag inte. Min bebis ska växa och må bra, och jag mår alldeles för bra (nåja just nu är jag ju sjuk) för att inte äta mat. Många jag pratar med säger sig ha svårt att ta sig ur sängen men själv känner jag mig hur smidig som helst och det är en underbar känsla att veta att graviditeten gör en gott. Slutetappen av denna resa ligger ju framför men bara vetskapen att man snart klarat 30 veckor utan några fysiska krämpor gör att alla veckor med illamåendet känns som en liten droppe i havet.