Plusset

Barn. Ja såklart. Men när då? Det var väl inget vi tänkte stressa fram, men så kom det där plusset. Jag tänkte vänta några dagar extra, men en morgon kände jag att jag inte kunde hålla mig. Var det minus å var det kroppen som spelade ett spratt. Jag kände att något var annorlunda, men hade inte det där typiska tecknen man tycker att man alltid läser om.

Andreas var på ett möte och skulle komma direkt hem, den dagen var jag ledig. Jag hade ett digitalt med veckoindikator eftersom jag inte orkar med att syna streck hit och dit. Tog testet, ställde in timern på 3 minuter och gick iväg o pysslade.

När jag kom tillbaka kikar jag lite snabbt och får mitt livs chock. "Va...men...oj"

Nu tyckte jag att Andreas skulle ta och komma hem, även fast han fortfarande satt i möte. Men när det väl var klart ringer han och säger att han är påväg hem. Han var 10 minuters promenad bort, och jag ville så gärna berätta, men höll masken i telefonen. 10 minuter blev till 70 innan han äntligen kom hem.

Då bad jag honom att komma till mig, men nej han skulle gå på toan, och jag som var otålig tyckte att de minutrarna var lika länge som han hade varit borta. När han tillslut kom ut, bad jag honom att blunda, och la testet i handen. Han tittade, men kunde nog inte riktigt förstå vad det var.

"Men titta igen", bad jag honom, och då gick det upp ett ljus.
Mycket skratt och tårar blev det den dagen, och det tog nog ett tag innan det sjunkit in för oss båda.
Nu har missfallsrisken sjunkit så nu vågar man sig nästan på att tro :)