Idag är lillan 2 veckor. Och vilken resa det har varit hitintills. Våra liv har verkligen förändrats, och det är ett nöje att se lilla damen växa dag för dag. På dagen D fick jag möta många rädslor. Jag var livrädd för kateter, och det är väl inget jag skulle göra om (om det gick att undvika), men jag klarade det. Och nålen i ryggen. Rena nålterapin som en av operationssjuksköterskan sa.
Från första snittet till att hon var ute tog det bara 2 minuter. Ni kan ju förstå hur förvirrad jag var när de sa högt "08.51" varpå ett skrik hördes ganska direkt. Hur kunde det gå så snabbt? Allt gick ju så lugnt och stilla till. Ingen stress, men ändå gick det så snabbt.
Nu 14 dagar efter snittet äter jag inte någon smärtstillande längre. Jag trappade ner från maxdosen redan dag 10 (och det hade jag säkert kunna göra någon dag tidigare). Men jag är fortfarande försiktig, då jag inte vill riskera några komplikationer.
Utomhus är det äntligen molnigt, men inomhus har vi 27 grader så Ellen ligger bara i blöja. Jag önskar att man hade en källare att fly till, för det är olidligt. Denna värme gör att Ellen vill äta oftare, och hon får ju bara bröstmjölk nu för tiden så man är rätt mör i kroppen. Så fort jag ska till att äta så vaknar hon, så jag får typ sitta och äta en macka under amningarna så att man åtminstone får i sig nått tills man får möjlighet att äta.
Just nu äter vi i skift, och trots att jag borde äta först lyckas jag alltid ha henne vid bröstet då så jag får äta sist. Men Andreas är en klippa och har verkligen ställt upp denna tid. Jag borde skriva ett hyllningsinlägg till honom över vårt teamwork. Ja till alla som hjälpt oss denna första tid, men ni vet vilka ni är. Kram!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar